Så har jag varit hemma tre dagar sen jag blev "utsläppt" från Vipassana-retreatet där jag befann mig i drygt 10 dagar. Jag upplevde alla möjliga känslor och hann tänka alla möjliga tankar. Kom till massa insikter och kloka erfarenheter gjordes, men som av någon anledning tycks ligga i dimma just nu. Minns faktiskt inte så mycket så här i efterhand, men ska försöka skriva ner några ord om metoden i alla fall.
Vipassana är en av världens äldsta meditationstekniker och betyder att "se något som det är". En lära som gjorde Buddha upplyst och som han sen av godhet och medmänsklighet lärde ut som ett sätt att leva. Att göra slut på mentala orenheter och nå full befrielse som är högsta lyckan.
Att vara och betrakta nuet och sanningen inom den egna kroppen, utan att reagera på det som upplevs. Att behålla sinnesjämvikt oavsett vad som upplevs. Att inte reagera med motstånd på obehagliga sinnesintryck men inte heller att reagera med begär till sådant som känns härligt, angenämt eller sådant man längtar efter, önskar att man upplevde. Utan att objektivt betrakta det som faktiskt är. Sanningen inom sig själv. Kroppens sanning. Själviakttagelse med insikt om samspelet mellan kropp och sinne. Detta skapar successivt ett lugn och den mentala styrkan stärks. Ett balanserat mentalt psyke ger i sin tur lugnare reaktioner i kroppen. Minskar det mänskliga lidandet på alla nivåer. Känslan av harmoni och lycka, kärlek och medkänsla ökar.
Det är som att man gör en kraftfull mental operation av sinnet och kroppen.
Under alla dessa dagar är man dessutom helt tyst, rör sig inom ett litet inhägnat område, åtskild från det motsatta könet. Dagarna har väldigt tydligare rutiner som man följer noga. Allt för att man ska kunna gå in meditationen och möta sig själv så djupt som möjligt. Drygt 10 timmars meditation om dagen, däremellan lite promenad, vila, frukost, lunch och frukt och te till kvällsmåltid. Väckning vid 04.00, släckning 22.00. Hårt schema kan tyckas och det är det. Hela Vipassana som 10-dagars internatkurs, skulle jag säga inte är för de alltför svagsinta. Det kräver att du har en inre styrka att klara av att vara i din ensamhet och möta det som bubblar upp när du ger utrymme för det.
Vad bubblar då upp? För mig enormt mycket tankar, sinnets otroliga spinn som en discokula som skvätter energi åt alla möjliga håll. Tänk dig det vildaste djur som är galet motsträvig när det försöker tämjas. Inte en lätt uppgift må jag säga. Men dag efter dag, sinnet lugnar sig. Då sätter också kroppens enorma smärtprocess ingång. Gamla emotionella spänningar i psyket och i kroppen börjar komma upp till ytan och manifestera sig. Herregud, vilken smärta. Tankarna kommer: "Är det här verkligen bra?" "Håller jag på att gå sönder?" "Skadar jag något" ????
Emotionell ångest och djupt underliggande rädslor ger sig till känna och bubblar över kanten stundvis. Sinnesjämvikt sinnesjämvikt sinnesjämvikt. Anicca... fullständigt medveten om naturlagen "law of nature" d.v.s. att allting är under ständig förändring. Ingenting är varaktigt. Ingen idé att reagera. Utan bara betrakta det som är nu, och nu och nu. Varje minut, varje sekund sker förändringar i kroppen, i naturen, i rymden, allting är under förändring. Det negativa jag upplever kommer att förändras, det positiva jag upplever kommer att förändras. Ingen idé att känna motstånd eller begär.
Under dessa 10 dagar hinner jag verkligen uppleva allt ifrån djup ångest till fullständig "bliss" och harmoni.
Så stämmer det, funkar metoden? Ja jag måste säga att det händer något konkret. Trots att jag suttit så mycket stilla är jag mjukare i kroppen efter dessa 10 dagar. Spänningar i kroppen har mer effektivt lösts upp än om jag hade gått på massage i 10 dagar. Sinnet är mera stabilt, hittar lättare in i jämvikt och balans.
Jag känner mig trött dock. Som att massa processer pågår och att det inte riktigt har landat. Känner mig både stark och skör samtidigt.
Det är så jag känner och det får vara så, allt är ok. Allt är under förändring. Jag iakttar, jag betraktar, jag försöker se det utifrån som något objektivt att betrakta, inget jag behöver reagera på.
Det mänskliga medvetandet är verkligen unikt. På samma gång som det kan vara vår största fiende, kan det också vara vår starkaste juvel till utveckling. Men det krävs träning, tålamod, tillit, tålamod, träning... Uppleva nuet en dag i taget, en upplevelse i taget, en sinnesförnimmelse i taget, ett andetag i taget.
Foto: Marie Bergeås