Efter regn kommer sol

Att transformera och skapa förändringar i djupgående mönster och destruktiva präglingar hos sig själv (och kanske längre bak i släktleden) TAR TID. Det kräver mod, uthållighet, stöd och energi. 

Det är ett  a r b e t e  som tar och kräver energi. 
Så mycket vila, återhämtning och integrering behövs. Sömn, mat, natur, kärlek, värme.

Många påbörjar aldrig den här inre resan. Vissa behöver inte, känner kanske inte behovet. Andra förnekar och blundar inför det. 

För vissa känns det som att det är livet och universum som envist knackar på dörren och kräver förändring.

Jag startade min inre resa för många år sedan och den pågår alltjämt. Resan har förändrats under tiden, liksom jag. Jag har så mycket mer tillgång till MIG nu för tiden. Mina känslor, mina sanningar, min vilja, min kropp, mina andetag. 

Ibland känner jag mig i skön kontakt med min kraft, mitt ljus, min lust. Idag... är dock en sådan dag när jag påmints, ännu en gång, hur mycket det finns kvar i min brunn att rena. Idag kom jag i kontakt med medvetenhet kring mitt slutna svarta hål, i hjärtchakras centrum, som suger in - imploderar ljuset inom mig (även om ljuset envist letar sig fram ändå förstås). Det är som ett rum som varit stängt väldigt... väldigt... väldigt länge. Väldigt länge. Kanske större delen av livet. Det är dammigt. Inget syre. Bara stoft och damm som ligger tätt i luften. Partiklar som andas och andats rädsla, som håller tillbaka, som håller... håller något... håller mig tillbaka... håller kärleken inom mig tillbaka... håller min fullständiga potential tillbaka...

Jag andas ut fullständigt, ska jag våga gå hela vägen? Våga andas ut till botten? Jag anar starkt att det där väntar något, jag känner det redan på halvvägs avstånd när jag närmar mig. Kroppen börjar skicka upp sinnesförnimmelser till halsen som drar ihop sig.

Provar igen... andas ut...kroppen och andetaget lägger av som > om jag vore klar < men jag vet bättre, vet att det är massor mera som finns, en barriär att passera...

Provar igen... andas ut... lite längre... våga stanna kvar lite längre, gå lite djupare, våga stanna i mörkret - men slungas omedelbart med kraft upp ur källaren med enorma hostningar och rosslingar. Något litet fönster öppnades tydligen och dammiga partiklar kommer med kraft upp och ur mitt bröst via halsen. Jag hostar och hostar djupt, känns som jag kan fortsätta länge men hamnar i huvudet och tankarna att det kanske inte är bra så försöker stilla luftrören. Behöver andas små lätta andetag för att inte trigga, men förstår ju också så väl att det kanske är precis just det jag behöver. Komma djupare ner. Men vad mer väntar där? Vet av tidigare erfarenheter att många av mina undanryckta känslor har sitt fäste just där. Det är otroligt befriande efteråt när en del av dem har fått uttryckas och släppas, men många gånger så oerhört smärtsamt och förenat med kramp och rädsla under tiden. Jag behöver känna mig trygg, jag behöver ha stöd, jag behöver vara i kontakt med mitt styrka för att våga släppa taget. Samtidigt tror jag att det är först när jag verkligen vågar "falla" som jag äntligen kan nå botten och därifrån börja resa mig upp, på riktigt, helt och fullt.

Det får ta tid. Processer tar tid. Jag behöver vila och integrera olika steg. Det är okej. Jag är okej. Jag är faktiskt helt fantastisk när jag tänker efter på saken. Liksom är du. Det är vi alla. Fantastiska alltså. Vi är egentligen ren energi, ljus och kärlek. Jag tror på riktigt det. Men livet, händelser, präglingar, uppfostran skapar som hinnor, slöjor som håller oss ifrån oss själva.

Ljuset kommer alltid vara starkare än mörkret och vi kan hitta olika sätt att bekräfta och stärka ljuset inom oss och runt oss. Men för att ge mörkret mindre kraft kan vi ibland behöva se det, vara i det och ta oss igenom det för att det ska minska och försvinna, få mindre makt över oss. 
Och efter regn - vad väntar då? Jo, där väntar solsken.

Kram Ylva

Efter regn kommer sol
— Ylva Deplanck